The Music Blog v2.0

Röyksopp är ett välkänt elektroniskt band som har släppt 2 album varav “Melody A.M” är derast kändaste och enligt mig det bästa. Röyksopp har i detta album lyckas blanda “Out of This World” känslan man sÃ¥ ofta fÃ¥r av bra elektronisk musik utan att vara för “Hardcore” och har i det hela lyckas skapa lÃ¥tar som känns fullständiga, alla inslag funkar i harmoni med varandra utan att det känns för kaotiskt eller lättlyssnat. Jag vaknar personligen upp varje dag till deras helt underbara hit “Eple” som blandar hiphop beats med ekande syntslingor och utan ord ger lÃ¥ten en varm känsla i kroppen. Annars har vi den otroligt avslappnande “Remind Me” som är som massage för sinnet. allt som allt är detta ett otroligt mysigt album och jag rekommendrar det speciellt för dom som gör debut i den elektroniska sfären.
Röyksopp
// OnAir

Kate Nash debutalbum kan bäst beskrivas som akutstisk indiejazzpop med inslag av fioler och hiphopbeats där allt smälter ihop till en otroligt härlig, energisk och ibland melankolisk blandning. Denna brittiska tjej slog igenom i england för inte sÃ¥ länge sen med sin brittpoppiga singel “Foundations” och har sen dess släppt albumet Made of Bricks. Hennes röst har en mysig brittisk dialekt och är perfekt för denna typ av musik, egentligen pÃ¥minner hon ganska mycket om Regina Spektor med hennes smÃ¥ vokalistiska förrvrängningar och ett igenomgÃ¥ende pianotema. texterna är ibland rÃ¥a men ändÃ¥ vardagligt vackra och pÃ¥minner mycket om Lilly allen. Jag fastnade speciellt för den lite kaotiska “mariella” och den poppiga “Skeleton Song”. sÃ¥ om du gillar brittiska sÃ¥ngerskor eller bara är sugen pÃ¥ lite ordentlig pop i sann brittisk anda sÃ¥ fixa detta album omgÃ¥ende.
Kate Nash
// OnAir

En leverans av rättfram-attityd, komplett med invävda metaforer och geniala drag. Melodier stöpta ur Formen. Den ultimata popsångs-generatorn, framtagen och signerad av herren Paddy McAloon. Till ytan och det oväntande örat utmättad vardagsrutin. Vidare lyssning utger flera dimensioner färger, former, ord som sitter kvar. En ljuvlig resa bland originella relationslandskap, kittlade av vacker instrumentkomponering och Paddys betryggande rader. Framlunkande, högst levande och personlig framtoning; godnattsago-berättande från mor till son. Kärleken som besvarades med luddig fascination, trots att de båda inte alltid förstod varandra till fullo. Dock en kärlek som växer och blir nödvändig.

- Alex

Arctic Monkeys är en ny grupp från 2002 som har slagit igenom stort under åren i USA. Dem har en helt egen ny stil med en blandning av engelsk indie rock.
Deras debut album, “Whatever People Say I Am, That´s What I´m Not” som släpptes 23 januari 2006, slog igenom i USA med en otrolig fart. Med lÃ¥tar som “Fake tales of San Francisco”, “I bet you look good on the dancefloor” och dem nyare “Brianstorm” och “Flourescent Adolescent” har Arctic Monkeys blivit enormt stora genom hela USA.
Den 23 april 2007 släppte dem deras andra album, “Favourite Worst Nightmare” med en massa nya, bra lÃ¥tar med olika stilar. I albumet kan du hitta allt frÃ¥n lugna favoriter till lÃ¥tar med ett skönt rockigt gung.
Det här är verkligen bra musik för alla dem som tycker om typisk engelsk, indie, rock stil. Man kan pÃ¥ vissa lÃ¥tar även höra en viss likhet med “The streets” som är otroligt stora just nu.
För alla som är intresserade åker bandet på en stor turné genom hela USA i september i år. Dem åker även till Australien och Tokyo i augusti.
Arctic Monkeys rekommenderar jag starkt.

“I’ve got nine lives
and I rhyme with mat
I’m a farmyard cat!”

Lyssna på Farmyard Cat

Skumt namn, kul musik.

Dogs Die in Hot Cars erbjuder energisk rock med pÃ¥saltade ska-referenser. Lättsamma dängor att mÃ¥ bra till kan man säga. Inget ont om en enda melodi pÃ¥ denna skiva faktiskt, hur man än försöker skjuta hÃ¥l. Allt flyter pÃ¥, och samtliga i rummet nynnar i takt med singeln “I Love You ‘Cause I Have To”, slevar upp ännu en glasskÃ¥l med jordgubbar och snackar gamla minnen. Inget som förändrar världen, men Ã¥tminstone trivsamt och älskvärt. Halvtramsigt, men knappast glädjedödande dÃ¥ den där glimten i ögat är alldeles för skinande ren.

Man behöver inte heller vara superinsatt för att uppskatta det här. Please Describe Yourself är en picknickutflykt i sommargläntan, och alla är inbjudna. Det bjuds än en gång på jordgubbar. Var där.

Känner mig tvungen att dela med mig av en liten godbit, nämligen låten Misere Nobis utav bandet Nyktalgia. Den kommer från deras första fullängdare.
Nyktalgia ger mig Burzumvibbar, men ska inte låsas in riktigt i det facket. Hursomhelst så är jag hyperpeppinför deras andra fullängdare som släpps i år på No Colour-Records.

Ladda hem, släck lamporna och njut.

Okej, lyssna nu här. Jag är trött. Trötta människor gör irrationella saker, som att stappla in i väggar och bilda osammanhängande, inbillat poetiska meningar över MSN med människor som inte kunde bry sig mindre. Möt Yngwie J. Malmsteen, gitarrist, tillika clown i min nattfärd över cyberrymden. Inte för att clowner är roliga (endast äckliga pedofiler), men ni fattar. Här är i alla fall en ljudupptagning där en uppretad flygvärdinna överhört en del, i hennes tycke, mycket olämpliga skämt. Hon beslutar sig för att agera. Konsekvenserna av detta får vilken vuxen man eller kvinna som helst att väta ögonen. Eller så funkar det endast när man är trött, som jag.

Hursomhelst, ni är alla flygande objekt och jag är en radar som ska upptäcka och skjuta ner er. Allt är möjligt om natten.

- Alex

Ta en före detta underuppskattad gitarrist i Limp Bizkit, lägg till ett dream team av sessionsmusiker som spelat med artister och band som Marilyn Manson och Nine Inch Nails och få den här samlingen att ta ett par år på sig att spela in ett album. Ridå upp för Black Light Burns. Egentligen ar BLB enbart Wes Borlands hjärteprojekt, på samma manér som NIN är för Trent Reznor, och det märks att herr Borland vill visa att han minsann inte är en fossil från en svunnen nu-metalgeneration.

“Cruel Melody” är en varierad kompott som för det mesta hÃ¥ller sig i vattnet kring industrirock med inslag av den dampiga lÃ¥tskrivarandan fran Borlands tidigare soloprojekt Big Dumb Face, som i öppningsspÃ¥ret “Mesopotamia”. Det lÃ¥ter med andra ord väldigt mycket som Nine Inch Nails. Väldigt, väldigt mycket. I vissa stunder, som i “Animal” sÃ¥ lyckas Borland till och med lÃ¥ta exakt som Reznors släpiga stämma. Musiken lutar Ã¥t samma hÃ¥ll, fast eftersom Borland är en sÃ¥ vansinnigt skicklig gitarrist sÃ¥ ligger fokus givetvis pÃ¥ det framför de mörka synthlandskapen som NIN brukar stÃ¥ för.

Vad som glädjer mest är nog att herr Borland visar pÃ¥ fler gömda talanger än man vÃ¥gat hoppas pÃ¥. SÃ¥ngmässigt ligger han, som sagt, ofta nära Trent Reznor men att vidden skulle vara sÃ¥ stor är imponerande. Att han dessutom skulle vara en förträfflig lÃ¥tskrivare, med flera klockrena rockdängor som bevis, är ett lika härligt grädde pÃ¥ moset. Vissa stunder hamnar skivan i underläge dock, vilket är synd. Ett fÃ¥tal lÃ¥tar spÃ¥rar helt enkelt ut lite för mycket, utan att vara intressanta, och framstÃ¥r mer som skrytmusik, vilket är synd eftersom enkla rockexplosioner som “Lie” med sitt galna solo klart bevisar att Wes Borland är en talang som har betydligt mer att ge.

För dem som inte kan fÃ¥ nog av NIN och inte vÃ¥gar riskera att de kommer ta ett halvt sekel pÃ¥ sig inför nästa giv, och för de som lärde sig rocka till Limp Bizkit men har växt upp pÃ¥ vägen sÃ¥ är “Cruel Melody” ett definitivt val. Wes Borland slÃ¥r sig effektivt bort ifrÃ¥n sina rötter och har effektivt bevisat att han är en stor begÃ¥vning, som kommer producera mer grym rock i mÃ¥nga Ã¥r framöver, oavsett vad Fred Durst gör under tiden.

- Rocky Dennis

Deviant Breed råkade jag snubbla över här i dagarna, jag vet absolut noll om bandet, men tamigfan vad bra det låter. Lyssna på låten Enticed som finns att ladda hem på hemsidan(Ligger under Media). Det osar en del gammal göteborgsdöds, så ni som gillar band i stil med Soilwork, At The Gates och In Flames borde nog ta er en titt.

Clutch är ett av dedär banden som helt enkelt, rakt igenom, gör bra jävla musik med mycket känsla och mycket kön. Deras senaste skiva, From Beale Street To Oblivion är ett underbart litet mästerverk i rak rock ‘n roll. Det är tajt, bluesigt, rökigt och väldigt amerikanskt. Jag slänger med en länk till ett klipp frÃ¥n lÃ¥ten Electric Worry här, och hävdar att om ni gillar bluesrockösdunderjärn sÃ¥ fÃ¥r ni ta en titt här.
Personlig favorit pÃ¥ skivan är Can’t Stop Progress, som öser pÃ¥ utav bara attans, har en fräsig text och äger sönder det mesta jag hört inom rock pÃ¥ den senaste tiden.

Annars så vill jag slå ett slag för Xasthur som är ett utmärkt BM-band för de stunderna då du vill vara själv. Här är ett klipp med bandet Twilight som han gästade ett tag.

Ta en riktigt ordentlig titt pÃ¥ de här tre skottarna. Inom kort kommer du se de här anletena precis var du än vrider och vänder dig, ty det här är Biffy Clyro och de är redo att ta över världen. I tider som dessa dÃ¥ NME utnämner ett nytt Oasis varje halvtimme, och alla band verkar vara “the next big thing” sÃ¥ kan det lÃ¥ta en smula tamt när jag säger det, men jag är sÃ¥ saker pÃ¥ min sak att jag är beredd att sätta min heder och mina framtida barns nallar pÃ¥ att jag har rätt.

Vadan detta nu, undrar du? Varför ska tre hÃ¥riga skottar ta över världen? Jo, förstÃ¥r du. Biffy Clyro har inte bara universums konstigaste bandnamn, de är ocksa rejält duktiga pÃ¥ att skriva rocklÃ¥tar. Och dÃ¥ menar jag verkligen riktigt, jävla skitduktiga. Rak, direkt rock utan större krusiduller, men som samtidigt är bÃ¥de smart och djupsinnig. Kryptiska texter mixas med klockrena melodier och dÃ¥nande gitarrer. Det är precis sÃ¥ pÃ¥ gränsen mellan alternativt och lättillgängligt att det sannerligen kommer passa de flestas musikaliska smaklökar. Deras kommande album “Puzzle” ar deras fjärde i ordningen och har redan blivit en monsterhit i England hela tvÃ¥ mÃ¥nader innan det slappts, och precis allt tyder pÃ¥ att fenomenet kommer att sprida sig som en löpeld världen över inom kort.

Du må inte vara helsåld nu, men sanna mina ord, du kommer drunka i Biffy den har sommaren. Kom ihåg vem som varnade dig först.

Kolla gärna in nya videon, “Living Is A Problem Because Everything Dies” .

- Rocky Dennis

Förra Ã¥ret släppte Timo Räisänen skivan “I’m Indian”, som var en av de tveklöst bästa skivorna som släpptes 2006. För det besväret vann han en oerhört välförtjänt P3 Guld-utmärkelse för Bästa Manliga Artist. Nu är det sÃ¥ dags att försöka toppa den har bedriften, och det ska han göra med kommande plattan “Love Will Turn You Around” i augusti, men innan dess kommer första singeln “Sweet Marie”, och Ã¥t vilket hÃ¥ll lutar det?

“Sweet Marie” följer samma mönster som Timo mÃ¥lat upp i lÃ¥tar som “Let’s Kill Ourselves A Son” och “Don’t Let The Devil Ruin It All”, det är snabb och euforisk gitarrbaserad indierock som kommer fÃ¥ Svenne Banan och indiekidsen pa Café String att tillsammans kasta sina armar i luften som de bara inte brydde sig. “Sweet Marie” bÃ¥dar med andra ord väldigt gott, den sitter direkt i nynningsnerven och kommer säkerligen kräva en eller tvÃ¥ lobotomier för att bli av med.

B-sidan “You Are Loved (Don’t Give Up)” lyckas dock med bedriften att överglänsa A-sidan genom att vara en av de bästa lÃ¥tarna Timo nÃ¥gonsin lagt pa skiva. Jag säger det igen; det är en av de bästa lÃ¥tarna signerade herr Räisänen - nÃ¥gonsin. Ett episkt popmonster pa fem och en halv minuter med The Edge-smakande gitarrer och en build-up sÃ¥ mäktig sÃ¥ att den skulle fÃ¥ Snow Patrol och Coldplay att gÃ¥ och gömma sig i skam. Missa inte den här pärlan, vad du än gör. Och missa för fan inte nya skivan, i augusti som sagt. Med all sannolikhet kommer den rocka ansiktet av oss allihopa.

- Rocky Dennis

BeskÃ¥da! Folkrockaren med ansiktshÃ¥ret Ã¥ker bil i denna ljuvliga melodi frÃ¥n 2006 Ã¥rs angenäma ”The Letting Go”. Speciellt nu i vÃ¥rvärmen ansÃ¥g jag denna passa in. Se den som ett intro till sommarspringet, precis som vÃ¥ren är i Ã¥rstidbemärkelse. Ljuvliga vyer pÃ¥ charmigt amatörfilmat vis och en hel del vatten utlovas.

Stressa ej iväg Ã¥ret, ta vara pÃ¥ den tiden du är given, och lugna ner dig till finslipat stämband med gitarrpling. Vad ljudet heter? “Strange Form of Life”, polarn. Vi ses pÃ¥ stranden!

Bonnie ‘Prince’ Billy - Strange Form of Life

- Alex